Saragunmarie

Svenska Yle har just nu en kampanj där dom låter folk skicka in sina egna berättelser kring mobbning för att få folk att inse hur himla mycket mobbning kan förstöra. Mobbning finns överallt, inte bara i skolor, utan även på arbetsplatser bland vuxna. Det är otäckt många som bloggat, instagrammat och på olika sätt delat med sig av sina gripande historier, och även jag tänkte dela med mig av min. 

 

Jag har själv aldrig varit nån ängel, och har nog sagt en del elakheter själv som jag ångrat i efterhand. Oftast har det handlat om självförsvar, men ibland även av den orsaken att jag har en tendens att prata innan jag tänker - min sämsta egenskap. Jag har aldrig haft som avsikt att mobba nån, och jag hoppas verkligen att ingen tagit det så.

 

 

 

Då jag ser tillbaka på min högstadietid så minns jag mest bråk och glåpord. Jag hamnade ofta i slagsmål med grabbarna, och dom älskade att reta mig just för att jag blev så arg. Själva slagsmålen led jag inte av desto mer, utan det var dom elaka kommentarerna som gjorde mig ledsen. 

 

Allra värst var en kille i min parallellklass. Han hade fått för sig ett & annat om mig, och valde att gå runt och sprida rykten på skolan. Det slutade med att en stor del av alla killar (och även en del tjejer) i högstadiet satt och ropade fula grejer efter mig i korridorerna. Oftast låtsades jag inte höra, för vad hade det tjänat till att ropa tillbaka? Dom var ju så många, och jag var liten & osäker. Ibland visade jag fingret, men det triggade dom ännu mer. Det ledde till att jag var livrädd att gå genom korridorerna till slut. 

 

Den där killen förstörde även hela mitt konfirmationsläger. Det var nog då som han höll på som mest. Jag fick aldrig va ifred. Jag pratade med prästen, och han meddelade hjälpledarna att dom ska hålla koll på honom. Dock råkade det sig så att en av hjälpledarna var vän med den där killen, så han fick fortsätta precis som tidigare, och det blev bara värre. Hela lägret, som jag sett så mycket framemot, var förstört, och jag mådde så himla dåligt. Prästen tog det på allvar, men jag vågade inte "skvallra" fler gånger. 

 

Det värsta med hela den här grejen är att den där fjanten var omtyckt av typ alla. Han var charmig, såg bra ut, var social, och därmed också populär bland tjejerna. Det fanns ingen som kunde säga åt honom att sluta, för han var ju vän med nästan alla. Det var DET som jag var mest arg på, att han hade så många vänner fastän han betedde sig så himla ruttet åt mig och vissa andra. Såg ingen genom hans charmiga yttre? 

 

Samma kille försökte även ge sig på mig efter min sjukdom. Jag gick in i en butik i Nykarleby några månader efter min förlamning, och haltade då ännu en hel del. Den där killen stod vid en spelautomat med sina tuffa vänner. Jag gick förbi dom och fick världens hånflin rakt upp i ansiktet, typ som att "haha, rätt åt dig!". Då jag sen skulle betala i kassan så stod dom framför mig. Dom gick ut ur butiken och jag hoppades att dom inte sett mig. Då jag sen kom ut och skulle gå till bilen där mamma satt och väntade så kom dom där killarna körande i världens fart över parkeringen, rakt mot mig. Jag fick "springa" undan så gott det gick för att inte bli påkörd.