Saragunmarie

Jag har alltid varit, är fortfarande, och kommer säkert alltid i viss mån att va en sån som tar mig vatten över huvudet. Jag lovar grejer, försöker va alla till lags, har alltid hundra projekt på gång och vill hinna med så himla mycket, tills jag inser att det inte är hållbart och att jag inte alls hänger med i mitt eget tempo. 

 

För några dagar sen fick jag mig en rejäl tankeställare då jag höll på att bryta ihop totalt. Jag kände att om jag fortsätter i samma takt så går jag snart in i väggen med en rejäl smäll. Jag har gjort det en gång tidigare, vilket resulterade i en förlamning, och jag vägrar hamna där igen. 

 

Så nu var jag tvungen att göra några svåra beslut. Jag insåg att tre jobb inte är optimalt för mig som varit svårt sjuk och är tröttare och mycket mer orkeslös än normalt. Ja, nu hade jag ju bara två jobb kvar eftersom det ena tog slut för ett par veckor sen, men i alla fall. Två jobb är inte heller optimalt för mig. Hur gärna jag än vill jobba och slita och greja på dagarna i ända, så går det inte. 

 

Så, jag sa upp mig från ett av de jobben jag hade kvar, trots att jag trivts superbra och att jag fått ha bästa möjliga kollegor, så nu har jag bara jordbruket kvar. Idag fick jag veta att jag kommit in på formgivnings-utbildningen till hösten, så nu kan jag äntligen börja planera lite längre fram. 

 

Jag har också valt att ta avstånd från en person som jag älskar till månen och tillbaka - och det var inte lätt kan jag säga. Jag gjorde det för att vår relation är så himla stormig, och jag klarar inte av det just nu. Dessutom kan jag inte omge mig med människor som blir arga då jag är ledsen och behöver få kärlek och omtanke, för en gnutta omtanke och respekt är banne mig inte för mycket begärt då jag mår kasst och är helt utan den där extra livsgnistan som jag normalt har. Nu väljer jag att omge mig med såna som lyssnar, bryr sig och respekterar mig.