Saragunmarie

Igår for jag in via hvc och tog lite blodprover. Jag har ju på sistone varit (och är fortfarande) helt utslagen, och även om jag själv trott från första början att jag är utarbetad och på gränsen till utbränd, så tänkte jag att det ju inte skadar att kolla upp sköldkörteln. Det var nån som tipsade mig om det dessutom, så jag åkte iväg och tog dom där proverna. 

Idag ringde läkaren och sa att alla värden ser bra ut. Alla blodvärden, infektionsvärden, samt köldkörteln, ser bra ut. 

Det var alltså precis som jag misstänkte. Nu har jag också läkarens order om att ta det lugnare, så jag får kämpa för det nu då. 

 

Dock kommer jag aldrig att klara av att sitta still och bara se dagarna flyga iväg. MEN, att ta det lite (eller egentligen mycket) lugnare kommer jag absolut att behöva tänka på för att inte gå in i väggen helt. 

 

"Det är en osynlig sjukdom", sa en av mina vänner som lidit av utmattningsdepression. Och det är just precis vad det är. Jag kan förstå att folk i allmänhet inte ser att jag lider av extrem trötthet. Jag har blivit så bra på att dölja det eftersom jag varit så trött i sex år nu. Dock blir jag nog aldrig van med att energin ofta är på noll, och att jag aldrig orkar ens i närheten av så mycket som jag skulle vilja. 

 

Det var en person inom vården som sa åt mig en gång att "de flesta som är i din situation skulle nog bara lämna och ligga på sängbotten". Det kanske inte stämmer helt, men jag tror nog att det ligger nånting i det. Jag tar mig alltid upp om morgnarna (ofta riktigt tidigt dessutom), och jobbar eller gör nånting kreativt varje dag. Jag har sen min sjukdom jobbat på många olika ställen, gått en hård utbildning, och sätter mig snart i skolbänken igen. Jag vill bli nåt, och jag vill göra nånting bra med mitt liv. Mot alla odds.