Vecka 34

 
Oj oj oj, nu börjar det bli tungt. Jag känner mig som en vandrande köttbulle (trots att jag inte tycker att jag ser så stor ut). Bristningar har jag lyckats få frampå magen nu också, så snart når de hela vägen runt. Så länge de höll sig på sidorna så brydde jag mig inte ett dugg, men nu hoppas jag verkligen att dom inte blir fler framtill. Låren är fulla av dom också, men det är dock inget som stör mig. 
 
Illamåendet håller i sig (surprise surprise!) och är numera värst kvällar, nätter & morgnar. Jag sover väldigt dåligt om nätterna, mest pga. att det är så obekvämt, så jag är trött & vresig dagarna i ända. 
 
..Och så är jag hungrig jämt. Jag blir fort mätt, men måste äta ofta. Jag är extremt sötsugen nu också, säkert pga. hungern, och blir väääldigt sur på Roy om jag beställt hem choklad med honom och han kommer hem utan. Haha.. 
 
Idag har jag haft hemska ilningar neråt. Det har känts som att bebbo är på väg ut. Ilningarna har kommit och gått, och har inte hållit i sig några längre stunder. Dock har de gjort så pass ont så jag har varit tvungen att sätta mig ner hastigt. 
 
Jag försöker varje dag fixa i ordning nåt inför bebbos ankomst. Jag håller som bäst på att tvätta hans täcke, lakan, bäddmadrass, filtar osv, så att jag så småningom kan bädda klart i spjälsängen. Jag håller också på att måla en hylla som ska komma upp på väggen bredvid hans säng. Det är små projekt som dock tar dubbelt längre nu än normalt eftersom jag inte har nån ork överhuvudtaget. Jag känner mig verkligen höggravid nu. Pust. 
 
 
 
Vi har funderat ett tag på det här med faddrar nu också. Vi vill ju ha nån som verkligen engagerat sig i bebbo, frågat hur jag mår nu & då (och inte bara tänkt "vi vet att hon mår dåligt, det behöver vi inte fråga"), och helt enkelt funnits där under den här minst sagt jobbiga graviditeten. Enligt mig ska en fadder finnas där som en extra hand då det behövs, och finnas där på barnets födelsedagar åtminstone fram till konfirmationen. Hur tänker ni kring faddrar? Hur pass engagerade tycker ni att de bör va? 
 
#1 - - Elin:

Både jag och Robin vald våra bästa barndomsvänner som faddrar. He kändes bra. Själv tycker jag att faddrar ska va åtminstone liiiite mer engagerade än att dom kommer ihåg att säg grattis på födelsedan ;)

Svar: Ja, exakt! :) Tack för ditt svar!
Saragunmarie

#2 - - Kajsa:

Haha, vandrande köttbulle, kan inte låta bli att fnissa lite åt den liknelsen. :) Vi får väl se om jag känner igen mig om ett par veckor.

Svar: Haha ;) Jag blir gärna ännu lite större, även fastän det nu verkligen börjat kännas tungt att bära på dom här extrakilona.
Saragunmarie

#3 - - linda:

Du e så fin i hande klänningen :D<3

Svar: Tack :D <3
Saragunmarie

#4 - - sussu:

Int vet ja om ja e gambemodi ele vad, haha? :D men ja har allti tänkt faddran er en vikti dejl ti funder över. Tycker di ska finnas tär å skäm bort båni naliti, åtminstone varje födelse dag ;D
He ska va nan man hejlt enkelt litar på å som kan ställ åpp om nanting sker. Som en extra... familj ele na, va man ska sejj :D
Har ja fö stora krav? haha :D

Svar: Nä he e noo exakt så vi tänker å! :)
Saragunmarie

#5 - - Carro:

Jag er åv han åsiktin att faddrar väljs först inom han egna familjen, för fö me så er han egna familjen väldit vikti. Å tå e jo faddern nan som allti finns täär och som båni kan känn se trygg me. Dock ska man jo tänk på att fadder i grund och botten handlar om att du ska ge en religiös uppväxt nå som ja ansir att er na man egentligen int tänker på. Jag e fadder åt syrrons pojk, men vet int egentligen om ja e berättigad ti han titeln nameir eftersom ja it hör ti kyrko nameir.

Svar: Tack för ditt svar!
Saragunmarie

↑